Frågor och svar

Varför gör ni förändringar i projektet från 2026 och framåt?

Sedan vi ansökte om tillstånd (nätkoncession) hos Energimarknadsinspektionen 2023 har förutsättningarna för byggnationen av ledningen förändrats för en del av sträckan.

Vår ansökan beskriver en sträcka om 50 kilometer luftledning från stamnätsstationen Hamra i Enköping, som sedan övergår i tre kilometer markkabel förbi Livgardet i Upplands-Bro och en kilometer sjökabel över Mälaren. När ansökan om tillstånd skickades in sågs detta som den bästa lösningen för området, som är mycket svårbebyggt.

Sedan dess har säkerhetsläget i omvärlden förändrats väsentligt och för Svenska kraftnät innebär det ökat fokus på säkerhet och beredskap. Erfarenheter från kriget i Ukraina visar sårbarheten när delar i elsystem som tar lång tid att reparera, som markkablar, slås ut. Sjökabel kan vara mycket svår att reparera i krigstid, inte enbart på grund av begräsningar i nödvändiga fartygsresurser utan också på grund av logistiska svårigheter och de höga tekniska krav som ställs vid reparationsprocessen.

Sammantaget anser Svenska kraftnät att det är olämpligt att uppföra ledningen enligt sökt utformning på den del av sträckan som avser mark- och sjökabel. Vi går därför vidare med alternativ som bygger helt på luftledning och utreder sträckan mellan Granhammar i Upplands-Bro och Överby i Sollentuna på nytt.

Hur stor del av sträckan ändras mot ursprunglig plan?

Omtaget gäller 7–8 km av sammanlagt 50 km. 

Hur berörs övrig sträcka av denna förändring?

Resten av sträckan berörs inte av denna ändring, förutom att projektets tidplan kommer att justeras.

Varför behövs den här kraftledningen?

Hamra-Överby planeras för spänningsnivån 400 kV och bidrar till att öka kapaciteten i stamnätet och trygga elförsörjningen i takt med att Stockholmsregionen växer. Elförbindelsen ersätter den befintliga 220 kV-ledningen som finns på sträckan idag. Tillsammans med andra nätförstärkningar bidrar den nya kraftledningen till att öka överföringskapaciteten och säkra elleveranserna. Möjligheten att göra planerade avbrott på stamnätet utan att andra elförbindelser överbelastas förbättras också.

Vad händer om ni inte bygger den nya elförbindelsen?

Det innebär att Stockholmsregionens elnät inte förstärks som planerat, med risken att behovet av el blir större än vad som finns tillgängligt i området. Det skulle innebära att elnätet inte kan drivas på ett säkert sätt, vilket i värsta fall kan leda till elavbrott. 

I dagsläget är det kapacitetsbrist i lokalnätet vilket innebär att regionnätet behöver byggas ut för att kunna försörja tillkommande behov. Samtidigt saknas det tillgänglig effekt i uttagspunkterna ifrån Svenska kraftnäts stamnät. I Upplands-Bro kommun innebär detta att bostäder och industrier inte kan ansluta till lokalnätet, i Järfälla kommun är prognosen på sikt att det kommer bli kapacitetsbrist i lokalnätet.

Varför gräver inte Svenska kraftnät ner sina ledningar när andra nätbolag gör det?

Sveriges stamnät består nästan uteslutande av luftledningar på spänningsnivåerna 400 kV och 220 kV. Högre spänningsnivåer är både effektivt och miljövänligt, då det medger att större mängder el kan transporteras på ledningen. Det finns dock flera tekniska anledningar till att markkabel på stamnätets spänningsnivåer inte är lämpligt annat än i undantagsfall. Med rådande säkerhetspolitiskt läge har dessa anledningar förstärkts. 

Några utmaningar med markkabel i höga spänningsnivåer är att driften kompliceras och elkvaliteten riskerar att försämras. Dessutom är markkabel många gånger dyrare än motsvarande luftledning.

De tekniska begräsningarna gör att markkabel endast är aktuellt i undantagsfall där det inte är framkomligt med luftledningar. Däremot är det vanligare med markkabel på lägre spänningsnivåer, som i lokalnäten, där de tekniska begränsningarna är hanterbara. 

I högspända växelströmskablar uppstår snabbt stora fasförskjutningar mellan spänningen och strömmen som överförs på förbindelsen. För att korrigera fasförskjutningarna måste kompenseringstationer byggas med jämna mellanrum. Vanligtvis handlar det om en station på ca 80x80 meter med ett typiskt avstånd på 15 km, men både avståndet och storleken kan variera.

Är det inte säkrare med nedgrävda kablar än luftledningar vid katastrofer och krig?

Luftledningar kan vid en första reflektion uppfattas som mer sårbara då de är direkt synliga, men även en markkabel kräver en röjd ledningsgata och kablarnas placering behöver markeras ut för att undvika olyckor. Det gör att ledningen är identifierbar oavsett om den är ovan eller under mark.

Oavsett om en elförbindelsen går i luften eller är nergrävd så går det att identifiera den. Det som är avgörande är hur snabbt en förbindelse kan återställas. Eftersom reparationstiden för kablar är betydligt längre och proceduren mycket mer komplicerad jämfört med luftledningar, blir kabelsystem betydligt mer sårbara i såväl normaldrift som under ansträngda förhållanden, som i krig eller katastrofer.