Kärnfrågan är ”het” i Anneberg-Skanstull
Nu har tunnelborrmaskinen Elektra anlänt till Stocksundet efter närmare 4 000 meter tunnelborrning. Långt ner under markytan, på närmare 80 meters djup, görs hon redo för den cirka 100 meter långa passagen till den södra sidan av vattnet, ett utmanande moment genom en regional förkastningszon som delvis består av sämre berg. Förberedelserna är minutiösa, strukturerade och har ett högt säkerhetstänk. Vi ställde några frågor till Magnus Leander, projekteringsledare, som arbetat med berg- och tunnelprojekt sedan nittiotalet och med Anneberg-Skanstull sedan 2013.
Förberedelserna inför passagen är en ”het projekteringsfråga” för Anneberg-Skanstull, vad innebär det?
Det innebär ett särskilt högt fokus på Stocksundet i projekteringsarbetet. Vi arbetar med vad vi kallar ”aktiv design”. Det innebär att tunnelborrningen föregås av kontinuerlig, systematisk insamling av information, observationer, beslut och anpassningar utifrån faktisk kunskap. Vid Stocksundet har vi nu nått den plats, en ”tullgräns”, där det sker ett planerat stopp innan beslut fattas om den fortsatta tunnelborrningen, säger Magnus Leander.
Tullgräns för systematiskt arbete
Vid den ”tullgräns” som har upprättats sker kärnborrning för analys och observationer. Det innebär att vi tar ut borrkärnor, alltså runda stavar berg, som berättar för oss hur berget ser ut och vilka egenskaper det har. Med den kunskapen fortsätter vi planeringen av det som behöver göras. Vi får också en prognos för bergets vattenförande egenskaper, alltså vilket läckage av vatten in till tunneln vi kan förvänta oss, och kan förbereda teamet i tunneln på vilka arbetsuppgifter och insatser det kan innebära, de ska vara förberedda på och kan behöva utföra.
Allt arbete sker systematiskt med bedömningar och rekommendationer från våra specialister till projektledaren som äger riskerna i projektet och fattar beslut. Enkelt uttryckt kan man säga att ”tullgränsen” är ett JA eller NEJ för den fortsatta borrningen utifrån bedömd risknivå. Blir det ett nej kan ytterligare undersökningar eller designarbete behöva utföras innan det godkänns att fortsätta tunnelborrningen.
Vad skulle kunna hända vid passagen?
Ett centralt begrepp i bedömning och beslut är risk, som är en produkt av sannolikhet och konsekvens av att något skulle inträffa. Sannolikheten måste vara så låg att risken är acceptabel. Det finns historiska exempel från branschen där konsekvenserna har fallit ut, där berget varit så uppsprucket och dåligt att det rasar in i tunneln. Finns det dessutom vatten kopplat till det som rinner in i tunneln kan konsekvensen bli mer allvarlig. Det är just därför vi undersöker, förstärker och har metoder för att det inte ska hända. Utgångspunkten är lagarbete och kommunikation mellan olika discipliner som ligger till grund för beslutsfattande för att inget ska gå fel. Stockholmsberget består till övervägande del av bra berg och valet med aktiv design bedöms som naturligt och korrekt.
Hur ser teamet ut som arbetar med förberedelserna?
Teamet består av geologer, byggledning, bergmekaniker, projekterare samt en rad andra specialister, t ex för injektering samt projektledaren som fattar beslut. Vår entreprenör har naturligtvis också ett stort antal särskilda aktiviteter kopplade till passagen.
Man skulle kunna likna arbetet som nu sker med att vi under en tid växlar upp till stabsläge, precis som inom sjukvården, och släpper andra arbetsuppgifter för att helt och fullt fokusera på passagen. Under tiden det pågår har vi dagliga avstämningar om resultatet av kärnborrning, tullgränsmöten och hög närvaro på plats för att korta ledtider i kommunikationen för snabba, effektiva beslut.
Vad händer uppe på markytan?
På markytan är allt som vanligt. Där märks inte det arbete som sker i tunneln. Det här är främst en insats i ett starkt team, nere i tunneln. ”The art of tunnelling” i praktisk tillämpning.